eller osällhet i alla lifvets tillstånd kan mätas. Den större hopen, som vanligen har till föremål blott födan, hvilan, ett litet anseende, en liten välmåga, är derigenom ej mindre säll, men mindre lätt olycklig: först, emedan dessa ändamål sällan vinnas till den fullkomlighet, att bemödandet afstannar; och för det andra, emedan under vidrigheter hoppet alltid underhålles af sjelfva begärets måttlighet. Menniskor deremot af större egenskaper, större föremål, eller blott af ifrigare begär, njuta kanske lifligare; men (så har naturens hand afvägt rättvisan) dessa äro också lättare olyckliga, mer olyckliga. De äro i förhållande till den allmänna hopen, hvad seglaren är till vandringsmannen; de flyga öfver afgrunder, men med fara att deraf uppsväljas. Vinden som för dem emot sällheten, för dem äfven ofta i qvaf. Hvarken förmåner eller vidrigheter betyda något för dessa, utan så vida de hindra eller befordra deras herrskande passion i farten till sitt föremål. Alla olyckor som dermed intet sammanhang äga, äro för dem likasom öfvergående sjukdomar, hvilka ej hindra helsan att återkomma. Men den enda, som tillintetgör deras mest älskade föreställningar, är för dem obotlig; den likasom förstör deras sinneshelsa, och kastar dem i ett kroniskt lidande, hvaraf de långsamt uttäras. En skönhet,
Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/357
Den här sidan har korrekturlästs
— 351 —
