begär syftar, icke är en sak, antingen långt öfver våra egenskaper, eller åtminstone oberoende deraf, underkastad en blind slump och alla lyckans nycker. En ung skönhet, uppfostrad i hof, med ständiga exempel för ögonen af könets välde, af den dyrkan skönheten åtnjuter, af de förtjusande nöjen som omgifva den, och af alla dess lysande eröfringar, skall innan kort finna all annan sällhet i verlden ringa emot denna, och helt och hållit vända deråt alla sin själs begär. Om en sjukdom vanställer hennes ansigte; om en ogunstig lycka tvingar henne att göra ett parti under hennes hopp: var viss, att verlden har för henne ingen sällhet öfrig, och att hon, i samma tillstånd som skulle göra lycklig en annan, medelmåttigt fåfäng, skall borttråna i saknad af de större fåfängligheter, hvarvid hon fästat sina önskningar. Af samma orsak blir också den ålder, då behagligheterna försvinna, en vanlig gräns för könets lycksalighet. Det gör ifrån den tiden ofta intet annat, än förtäres af en hemlig ledsnad, som det förgäfves söker att bortgömma under larfven af en tvungen förnöjsamhet. På lika sätt förhåller det sig med karlarne. Deras ännu varma inbillning, lifligen träffad af de lysande uppträden, som de se omkring sig, af ära, snille, rikedom, betydenhet, fäster ofta, för alltid, vid något af
Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/360
Den här sidan har korrekturlästs
— 354 —
