sig för kärleken; om det retas af högmodet, att i kraft af förtjenster röra en skönhet; för hvilken ibland dem har han vågat dessa bragder af mod? uppburit dessa djupt inskurna sår? genombrutit dessa skogar af fiendtliga svärd? Månne för den, som darrar att för alltid fästas vid hans öden? som vill försöka att några månader fördraga honom? Nej, medborgare, nej, för den endast, som evigt, evigt ej vill andra öden, än dem hon finner med honom; som med honom, lycklig eller förlorad, störtar sig ovillkorligt i bojan af oupplösliga skyldigheter, och som, ett af begge, måste göra hans lefnads sällhet, eller sin lifstids olycka.
Så känner naturen. Men tron henne förvillad. Upplösen dessa husliga föreningar, det vill säga (ty sådant är menniskohjertat), gören dem upplösliga. Utplånen småningom ur tänkesätten lättsinnighetens vanära. Gören äktenskapet till en fest åt nöjet, makars sammanlefnad till ett försök på tid. Öppnen vägarna dem emellan för misstroendet, svartsjukan, egensinnigheten. Bespotten religionen af deras band. Låten slägterna uppväxa, utan ämnen för hjertats första känslor, utan begrepp om husliga förbindelser, utan att från första åren genomträngas af deras varme; och allt, varen derom försäkrade, allt skall omsider förstenas till en kall likgilltighet. Källan
