Det synes, som våra tiders beröm för mildare seder icke borde alltför långt utsträckas, och som flera spår af den gamla vildheten ännu lemnats temligen ohöljda. Skulle det ej gifvas vissa ämnen, hvaröfver man från ålder likasom kommit öfverens, att antingen tänka alldeles ingenting, eller åtminstone icke antaga några sunda begrepp, ehuru tydligen de än kunde ställas för ögonen? Och skulle det ej i detta afseende förhålla sig med vår prisade samhällsodling, ungefär likasom med en halt, som tar ett långt steg med den ena foten, under det han deremot alltid blir ett godt stycke efter med den andra?
Talom ej här om följderna deraf för de menskliga djuren; talom om djuren i skogarna. Huru t. ex. skall man förena den allmänna välvilja för alla känsliga varelser, denna mildare mensklighet, hvaraf vi berömma oss, med våra jagtbragders mordiska nöjen? Huru skall man begripa, att ofta den samma handen, som användes att med ömmaste godhet lindra en hunds, eller något annat hemtamdt djurs naturliga plågor, väpnar sig med fröjd, att på det grymmaste sätt förfölja skogarnas oskyldiga inbyggare? Jag vet att det gifves i allt en medelväg, och att man kan vara för vekt god, likasom för hårdt stark.
