Jag har förut anmärkt, att alla med mig intyga den habituella grymhet, som måste i småningom födas af vanan att se blod gjutas, och ännu mer af vanan, att sjelf med vällust gjuta det. Det gifves länder, hvarest ingen kirurg och ingen slagtare får äga den minsta befattning med den straffande lagskipningen. Och med rätta. Den som vant sig, att se med lugnt hjerta känsliga varelser våndas i smärtans brännande ångest, skall han ej småningom sakna det ömma medlidande, hvaraf menskligheten, särdeles hos de stora på jorden, har det mest trängande behof? Den tiden, då den förnäma adeln i Europa tillbragte dagarna i deras vidlyftiga skogar, och låto hemsläpa med sig till deras slott hela lass af ännu halflefvande offer, som fallit för deras händer; fråga historien, den tyska i synnerhet, och hon skall säga er, huru många usla bönder då gåfvos, hvilkas dagliga medfart föga åtskilde deras öde från djurens i skogarna.
I de aflägsna forntiderna var jagten, jag undrar ej derpå, i stor ära. Kroppsstyrkan var då den förnämsta egenskap, efter hon var den nödvändigaste. De vilda horderna behöfde jagtkonsten ej blott till uppehälle, utan äfven som försvar; den gaf styrka och färdighet att bruka den tidens vapen. Den skyddade dem för rofdjuren,
