Skribenten Durencran berättar sitt poetiska och kritiska lefnadslopp.
Öfversättning från Tyskan.
Redan i min ungdom, eller rättare sagdt, redan i min barndom, älskade jag otroligt skaldekonsten, det vill säga, meter och rim. Jag blef utom mig af glädje, när min salig far köpte in i huset den nerömde Gottscheds vittra arbeten i sex luntor. Jag bläddrade deri morgon, middag och afton. Hvilket stort geni! sade jag vid mig sjelf; ty hvilken otalighet af rim! men derjemte, hvilken fullkomlighet! icke en enda stafvelse för mycket eller för litet i någon rad; icke ett enda rim, som ej har sitt motsvarande; icke ett ord eller en mening, som ej är godt tyskt ord, riktig tysk mening! Och hvilken lätthet sedan! tag bort rimmen, så är allt pura hvardagstalet.
Med den största liflighet beundrade jag hans vattenklara språk, gungadt på meterns lätta vågor. Jag lärde hans verser utantill: de utgjorde, genom deras samvetsgranna takt, alltid ett slags dansgille för min själ; och min tunga rörde sig med hurtigheten af en riktig slängpolska, när hon t. ex. framtaktade dessa sköna rader[1].
- ↑ Som det ej är frågan här om de tyska versernas innehåll, utan om deras rörliga takt, har man ej ansett
