mig att det gick an att säga. De vanligaste talesätt, sådana som t. ex. tiden flyr, solen går opp, vädret blåser, sömnen vederqvicker, den gröna marken, den blå himmelen, det flitiga biet, allt hade jag tagit någonstädes: ingenting var tänkt af mig, utan riktigt sagdt af någon annan författare, som jag blott eftersade. Så att allt detta slutligen blef ingens: hvarken mitt genom tanken, eller någon annans genom uttrycket. Sjelfva den svartaste afund skall ej kunna tillegna mig annat deraf, än blotta öfverflyttningen i det språk jag påstod att skrifva. Svårigheten låg i den litet besvärliga sammanklistringen af alla dessa otaliga tankebitar, hvilken jag med ett om, ett som, ett af, ett men, &c. likväl ofta lyckligt nog tillvägabragte.
På sådant sätt gjorde jag nu, efter gubben Apollos befallning, ett vittert arbete, som i grunden hvarken var original eller öfversättning, hvarken tillhörde mig sjelf eller någon annan författare. Det var ej skrifvit på Tyska: alla goda språkkännare öfverensstämma derom; men också icke på något annat språk. Det var icke författadt hvarken i bunden eller obunden skrifart; ty utom det att hvarje vers syntes genom sin ovanliga längd vanka helt obunden, hade jag till öfverflöd
