äfven efterverldens. Derefter skall jag våga att framställa mina egna omdömen.
”Den goda Jean Jacques, säga hans fiender, var född med lika så gränslös egenkärlek, som stort snille. Hans vurm var att, kosta hvad det ville, låta tala om sig. Hade han lefvat i något af de grofva tidehvarfven, då snillets yrken ansågos för veklighetens tidsfördrif, hade han visserligen deklamerat med häftighet emot dessa barbariska grundsatser; nu föddes han i en tid och i ett land, der man redan gjort de största framsteg i allt slags odling, och der han genom sitt nit för menniskoförädlingen icke mera såg sig kunna väcka nog uppseende. Nu blef det hans sak att, om möjligt vore, göra verlden på nytt vild igen.”
”De flesta missbruk och fördomar voro redan utrotade, eller angripna. Rousseau, för att göra sig väg, hade ej annat medel öfrigt, än att på en gång bjuda spetsen både åt missbruken och sanningarne, både åt dem som ännu försvarade det onda, och dem som bekrigade det.”
”Det blir ej svårt, med antagande af dessa reflexioner, att förklara hvarföre denna författare varit så stridig, icke allenast med sitt tidehvarf, utan ofta med sig sjelf; hvarföre han med det endaste hufvud så ofta afvikit till det
