besynnerliga; och hvarföre alla hans idéer tagit en vändning åt motsägelsen. Han tyckes hafva sagt till sig sjelf: sanningens ära är ingen, när hon är allmän. Man måste, för att göra sig bemärkt, ett af två, finna — eller bestrida henne. De första namnen i allt äro de enda lysande. Det är nödvändigt att gå en ny väg till ryktets tempel, eller försaka hoppet att komma dit. Efter den som uppbyggt, finnes der intet rum öfrigt, utan för den som nedstörtar. Fort ner med alla antagna meningar.”
”Ingen skribent var dock mera än han ögonblickets menniska. Derföre skiftar han så ofta meningar som lynne. Det enda beständiga hos honom var oenligheten med sig sjelf. Skref han emot filosoferna; då var ingen teolog strängare, allvarligare, nitfullare än han. Skref han emot teologerna; då var ingen större fritänkare. Han har skrifvit till fanatismens försvar och förbannelse, till filosofiens ära och smälek, till sedernas helgd och till deras förderf. Han har skrifvit emot spektakel, och gjort teaterpjeser: de borde ej finnas, sade han; men efter de finnas, måste de underhållas: emot romaner, och gjort den mest förföriska af alla. Den flicka eller qvinna, säger han i företalet till sin Heloisa, som dröjer sitt öga på första bladet af denna bok, är
