äro merendels små och tillfälliga satser, härledda från denna störa allmänna princip.
Uppriktigt sagdt: hade han mycket orätt? Har man velat förstå honom? Ville han verkligen föra menniskan tillbaka till skogslefnadens grofva okunnighet? Eller var hans afsigt att blott visa, huru långt hon, på bekostnad af sin sällhet, skilt sig ifrån naturen, jemte nödvändigheten att åter närma sig till dess enfald, så mycket som till förmildring af hennes plågor tydligen fordrades? Han skref en afhandling om samhällsstyrelsen: var den gjord för skogarna? Han skref ännu en om uppfostran: gjorde han sin elev till ett halfdjur, som närde sig med ollon, bodde i bergskrefvor, sof eller krigade mot villdjuren? Emile, detta framställda mästerstycke af Rousseauisk uppfostran, blef en förnuftig och lycklig snickare. Var också detta ett paradox? Var Rousseaus uppfostringsplan galenskap, efter han gjorde sin elev hvarken till en lärd, eller en hofman?
Men huru många andra underligheter, säger någon, innehåller icke detta och hans öfriga arbeten? Låtom oss se till. Det är en, t. ex., att medicinen mera skadat än gagnat menniskoslägtet. En annan, att kökskonsten, sådan den nu för tiden utöfvas, är en för helsan och lifvet förderflig uppfinning. Ännu en tredje, att de lärdas evigt
