filosofiska meningar? Skulle det ej kunna stå tillsammans, att vara tviflare i en viss sekt, ja afven i en viss religion, och dock likväl den mest nitiska förfäktare af en allmän gudalära? Att uppriktigt tro på Gud, och alldeles icke på den teologiska metafysiken? Att finna oupplösliga svårigheter i sjelfva Skriften, och tillika den sublimaste karakter hos stiftaren af den kristna religionen? Att på en gång ogilla sjelfmordet, och tillika framställa en annan persons försvarande mening? Att som moralist eller lagstiftare hata äktenskapsbrott, och som ädel, rättvis, känslofull menniska ursäkta passionens välde hos tvenne ogifta älskare, i synnerhet när detta fel öfverglänses af det skönaste hjertas egenskaper? Att yrka fördragligheten i trosläror, och tillika afsky den kalla likgilltighet för alla slags religionsbegrepp, som ofta var hos lättsinniga menniskor toleransens endaste grund, och som så tydligen började blifva det i Voltaires och Rousseaus fädernesland? Att bestrida inrättningen af en teater i Geneve, och likväl skänka små sångstycken åt teatern i Paris?
Men behöfver det försvaras, som i sig sjelf icke kan nog berömmas? Skulle ej de fleste af Rousseaus motsägelser vara hvarenda sann tänkares, hvarenda rättsinnig menniskas? Blott den
