lågande fantasten, eller den iskalla gäckaren kunna stå qvar oryggliga, hvardera på sin motsatta gräns, och ömsevis fördömma till afgrunden det minsta religionstvifvel, eller smäda som löjlig vidskepelse all vördnad för religionsämnen. Blott de kunna med omvexlad orättvisa förbanna som en gudlös niding den olycklige, som sjelf slutar outhärdliga qval; eller prisa som en ny Cato i sinnesstyrka den ursinniga äfventyraren, som med pistolen i handen drar sig ur sin villervalla. Blott de kunna, ändteligen, med ömsevis tillslutna ögon, den ena för de ädlaste dygder, den andra för seder och samhällsväl, antingen ställa skampall och tukthus strax vid sidan af all oäktenskaplig svaghet, eller, som ett lofligt galanteri, ett oskyldigt samhällsbehag, försvara en allmän löslefnad. Kanhända hafva dygden, förnuftet, rättvisan, alltid sitt rum emellan tvenne ytterligheter; och kanhända bevisar ingenting en större fasthet af grundsatser, än att stå, som Rousseau gjorde, orörlig på denna ofta för hopen omärkliga mellanpunkt, och likasom med ett dragit svärd i hvardera handen, strida emot begge ytterligheterna.
Men det är ej så mycket i strödda meningar, som denna karakter gör Rousseau
