dedikation till Gud i heroiska verser, är snart icke mera kändt af andra än af honom.
Frese skref en mängd andeliga verser, utan allt annat värde än deras gudaktighet, och Sofia Brenner, på flere språk lika väl, eller rättare lika illa. Allt, den ende Stiernhielm undantagen, är blott rimmad prosa, merendels af den lägsta medelmåtta, intill Dalin, som sjelf denna tiden begynner att sakna något af det stora antal beundrare hans arbeten så länge behållit.
Dalin, (detta namnet skall likväl aldrig upphöra att vara ett stort namn) Dalin föddes prestson i Halland, omkring begynnelsen af detta århundrade. Genom sina egenskaper, sina familjerökelser och Drottning Lovisa Ulrikas beskydd, bragte han sig opp till Hof-Kansler, i hvilken värdighet han dog, adlad, och Riddare af Nordstjerne-Orden, för några och trettio år sedan. Han jordades på Lofön bredvid Drottningholm, lades der i graf med den odödlige Klingenstierna, och Drottningen sjelf framträdde att beströ hans mull med blomster. Jag vet ej åt hvem af de tre detta gör en större heder. Man uppreste en vård på grafven som förvarar minnet häraf.
Ingenting är vackrare och ädlare än detta monument; ingenting oskickligare, osmakligare, än inskriften derpå. Der anföres ibland andra
