hans förtjenster till odödligheten, att han med sina infall och sitt joller haft den nåden att roa de kungliga personerna. Tanken, uppsåtet att hedra en mans minne, som gjort nationen heder; denna tanke var Lovisas, och var värdig henne. Tanken af inskriptionen var icke hennes, man ser det väl. Hennes själ ägde dertill för mycken upphöjning.
Dalin var verkligen i Sverige ett fenomen på sin tid, och hans skrifter ådrogo sig strax ibland hela allmänheten den ovanliga uppmärksamhet, som förebådar för sinnesodlingen ett nytt tidehvarf. De bedrogo sig ej, som så dömde. Han var, ännu en gång, Stjernhielm undantagen, den första man i svenska vitterheten, som föddes med sant snille. Vi komma öfverens att förstå dermed icke blotta rim-gåfvan, med hvilken det af tanklösheten så ofta förblandas, icke ens gåfvan för ett visst prydligare skrifsätt, ofta odlingens verk mera än tankekraftens; utan detta rena vidsträckta ljus i begreppet, som omfattar stora och vigtiga ämnen, förenadt med denna lifliga bildning, som kläder dem i sinnlighetens nödvändiga behag, och ger, likasom dagsljuset, åt allting färgor och rörlighet. Dalin var född till tänkare och skald: Rydelius gjorde honom till filosof. Han behöll för denna djupsinniga lärde all sin lifstid
