en stor vördnad, och anbefaller i sina skrifter hans Förnuftsöfningar åt alla unga vitterhetsidkare, som vinnlägga sig om en sann förtjenst i detta, förledande yrke.
Dalin begynte med att skapa sitt språk. På en gång var Svenskan med honom ett nytt, förädladt och ljuft tungomål. Det språk han skref var långt mera skiljaktigt ifrån det man talte och skref till hans tid, och äfven ännu på hans tid, än ifrån det man nu talar och skrifver femtio år derefter. Få af de ord han brukat äro föråldrade, och hans rena sammansättning, skild ifrån all oreda, alla tyska omsvep, all inveckling af periodiska sammanbindningar, gaf åt svenska skrifsättet dess första sanna egentlighet. Hans språk är, med ett ord sagdt, ännu hos oss alla goda författares, likasom Corneilles i Frankrike, med undantagande blott af den större kraft och den upphöjning, som smakens framsteg efter handen medfört.
Dalin kunde säga med Boileau: mon vers, bien ou mal, dit toujours quelque chose: före hans tid var det icke så. Hans verser voro, äfven på konstens vägnar, underverk emot dem som man gjorde före hans tid. De voro merendels rena, flytande, taktfulla, behagliga. Han hade qvickhet, liflig bildning, rik uppfinning. Det var alltid
