något ämne för tankan som han framställde, eller någon ny scen för inbillningen som han skapade. Han hade isynnerhet i sin prosa en otrolig gåfva, när han ville nyttja den, att jollra angenämt, och att qvarhålla ögat på det han skref. Hans saga om Hästen är ett stort bevis derpå. Det är der som han under allegorien af en häst, hvilken tid efter annan ömsar ägare inom samma slägt, målar med de mest lifliga drag Sveriges öden under Konungarne af Wasa-ätten. Det som i sanning är ett stort prof af hans konst och af hans förtrollande inbillning, det är styckets förträfflighet, oaktadt lågheten af allegorien.
Deremot borde hjertat finna honom kall. Nästan aldrig talte han passionens och känslans sanna tungomål. Han hatade musik. Glück skulle ej hafva varit begriplig för honom: hans verser sakna derföre fullkomligen de högre rörelser, det harmoniska majestät, de mäktiga lyriska ingifvelser, som äro sångens höjd och seger. Också läser man dem icke mera, sedan dels hans renare språk blifvit en allmän fordran, dels sakerna som han deruppå säger icke mera äga nyhetens retelser. Af denna orsak synas de oss nu mera till största delen triviala, utan konst och utan skönhet. Tagom då för afgjordt, att ingenting bibehåller sig igenom tiderna, utan det som antingen äger för
