betraktarens öga fullkomlighetens hela värde, eller genom en magisk hemlighet verkar på hjertat och känslorna. Sådant är den poetiska sångens välde, när den verkligen är sång, som den bör vara, icke blott rimmade tankar och tunn prosa, gjuten i versformen. Dalins poesi var deremot i allmänhet så litet sång, att han sjelf ej kunde finna, huru man begynner ett episkt poem med de orden: Jag sjunger. Han begynte sin svenska Frihet sålunda: Jag talar &c., och han hade rätt i hvad han då sade.
Dalin var icke mycket öfver tjugufyra år gammal när han utgaf Den Svenske Argus, en veckoskrift efter den engelska Spectators mönster. Han var då informator i Landshöfdingen Baron Rålambs hus, som han lemnade uppfyldt af sina tillfällesrim, alla rätt goda för hans tid. Så känd och utmärkt han derigenom gjort sig, var det besynnerligt, att han utan att röjas, eller ens misstänkas, kunde tvenne år efter hvarannan utgöra hela den läsande svenska allmänhetens vällust, ämnet för alla samtal och för allas nyfikenhet. Men något ännu mera värdt förundran är det, huru en yngling, nästan vid utgången af gossåren, finner i sitt eget hufvud, sin egen inskränkta erfarenhet af verlden och samhället,
