tillräckligt förråd för tvenne års beatändigt samtal med allmänheten; hvari den på en gång såg sig undervisas af en mogen tänkare, bestraffas af en satirisk sedolärare, och förlustas intill gäll-skratt af en härmande skämtare. Denna yngling kände redan konsten att göra sig läst. Han målade sin tids seder på ett så träffande sätt, att ingen mera trodde sig säker för hans penna. Den ena läsaren log på den andras bekoatnad. Hela allmänheten hölls i en så längtande väntan på hans blad, att de hvar gång de utgåfvos, likasom ett rof sletos emellan dem som afhämtade dem.
Man läser nu ej mera Argus, ty sederna äro ej mer de samma, och porträtten föråldrade. Smakens förädling har dessutom gjort sjelfva skrifsättet till vissa delar mindre efterdömligt. Roligheterna äro icke alltid af det slaget, som nu för tiden gillas. Skämtet icke det fina stickande salt, hvilket likasom ouppsåtligen undslipper pennan, och genom sitt hastiga bruk lemnar ingen tid åt fördunstningen. Det förlorar sig här ofta i ett vidlyftigt joller. Figurerna grimacera och satiren gycklar. Men man skall alltid igenkänna i detta arbete ett rikt och lifligt snille, som tänkt öfver sakerna, som har vigtiga föremål, och som naturen danat att verka på tidehvarfvet.
