berömdt såsom en god epopé, jemförlig med andra nationers mästerstycken. Till den grad voro rim med tankar en alldeles osedd nyhet i Dalins första tid, att man trodde konstens höjd upphunnen, så snart man i ett rimmadt språk kunde framställa några allmänna maximer med ett visst logiskt sammanhang. Stilen är merendels låg och hvardaglig. Der auktor någon gång höjer sig, dröjer han ej länge i sin lyftning från jordytan. Denna språkets lätthet och hvardaglighet var i detta, som i alla Dalins öfriga poetiska arbeten, hans förtjenst och fel. Han var poet genom tanken, rimmet och hvardagsspråket; hvilket just är det, som ger åt mängden på en gång nöjet att begripa och beundra. Så snart stilen höjer sig genom känslan och bildningen, är det på en tid, sådan som Dalins, icke mera menighetens tungomål: det är ett främmande språk, som med möda förstås, och som tröttar mera än det förnöjer.
Tragedien Brynilda, eller den olyckliga kärleken, hade gjort på nationen en lika, om ej större verkan än Svenska Friheten. Det är sant, att denna kärlek, olycklig till och med i sin målning, var det således i allt, utom i det sätt hvarpå tragedien emottogs af allmänheten. Man skulle falla i outredliga motsägelser, om man ville dömma den efter det dubbla slag af beundran,
