allmänna och egentliga förtjenst, här som alltid, var tvifvelsutan den, att hans verser alltid hade ett klart innehåll. Goda eller släta, passande eller löjliga, sade de alltid någonting, och talade alltid till begreppet eller inbillningen. I detta poem talade de äfven någon gång till hjertat.
Det är här stället att nämna ett ord angående skådeplatsen, som i våra dagar begynt att
- &c. &c. &c.
Jag tror den lilla Gud, som kan så konstigt bilda,
Har satt här inombords en an person, än jag.
Ack, at Brynilda är som andra flickor svag!
— — — — — — — —
Jag är nu som ett lam. Den stygga Sigurd Sven
Har denna ändring gjort. Men ack, hvart far jag hän?
Hvad sad' jag? är han stygg? Nej, denna vackra hjelte
Har endast gjort sig värd Brynildas brudebälte.
— — — — — — — —
Mån jag ej honom nu i mina händer har?
— — — — — — — —
Hur är det fatt Brynilda?
Om du dock kund' bli ond på detta stora mod.
Men ack, du har dertill en alltför nådig blod!
— — — — — — — —
Här fins väl i ert hof ett norr för hans magnet.
— — — — — — — —
Mån af en an än mig den prinsen är betagen?
Nej, aldrig tror jag det.
— — — — — — — —
När kärlekskampen sker.
— — — — — — — —
at han sig understår i Edla vara kär.
