Sinnesvärdet i förening med konsteffektens fullkomlighet, se der således den allmänna goda smaken tagen i sitt högsta begrepp.
Den högsta lag för vitterheten är, som redan blifvit sagdt, visserligen den att behaga; men hvem? månne barbaren, rå menigheter, halfdanade menniskor? eller personer af högre odling? Det är klart, att intet af allt sådant kan blifva en allmän och varaktig lag för smaken, som vid högre upplysning, större sedeförädling, eller bättre urskillning i sjelfva konsten, måste förkastas. Man måste då betrakta menniskan i dess fullkomligare tillstånd af förnuft, sedeodling och konstförmåga. Det vill säga, med ett ord uttryckt, att smakens lagar måste gifvas och fastställas efter det högsta begrepp om sinnesvärde och konsteffekt.
Så långt menniskor nu öfverensstämma i begreppen härom, nemligen: i begreppen om det ädlare, värdigare i tankens föreställningar och sättet att uttrycka dem; i begreppen om den lyckligare konsteffekten och rätta medlen dertill; ändteligen i snillegåfvans användning derefter, och i troheten vid de lagar som deraf uppkomma; så långt gifves en allmän smak. Men äfven då ingen öfverensstämmelse derom funnes mellan menniskor, gåfves ickedessmindre samma
