tillbaka, och ännu prisad af några åldriga rimälskare, som skaka hufvudet åt flärden af vår nyare skaldekonst.
Tvenne hjeltar, Sigurd Sven och Atle, mötas i Brynildas hof, man vet ej huru, och man får ej veta det. Scenen öppnas med en igenkännelse, hvarom intet ord vidare förekommer. Sigurd Sven älskar Edla, Atles syster; Edla deremot Hjalmar, Brynildas bror. Atle är kär i Brynilda, och Brynilda i Sigurd Sven. Se der fem personer, som älska den ena den andra, att jag så må säga, i ring efter hvarandra, och nästan utan all motsvarighet. Det är ej olycklig kärlek som fattas i denna tragedi åtminstone.
Brynilda fattar i sitt Råd det kloka beslutet,
att skänka sin hand och sin krona åt den hjelte,
som hade tjock hud nog att gå oskadd upp till
hennes borg, midt igenom en stor eldbrasa.
Tillstå min vän, att det Rådet förtjente sina stolar.
Sigurd Svens ankomst till hofvet var henne redan
kunnig, fastän hon, som hon i förtroende yttrar
sig till Höfdingen Angantyr,
— — — ännu ej fådt den styfva prinsen skåda.
Lika så väl visste hon äfven, att ingen annan än
Sigurd Sven, såsom välförståendes tvådd och
härdad i drak-blod, kunde utföra denna underbragd,
hvarom sjelfva Atle utlåter sig med en hjeltes
ädla uppriktighet:
