Nej Prins, jag bjur ej till, jag skulle snart bli bränder.
Sigurd Sven deremot, som ej fruktar att bli bränder, tillbjuder sig ädelmodigt att taga på sig Atles kläder, gå igenom elden för honom, och låta nb. viga sig i Atles namn. Utan minsta motsägelse af sitt höga hjeltesinne, emottager Atle hederstjensten af detta lilla skälmstycke. Och som erkänslan är en vacker pligt, lofvar han Sigurd Sven tillbaka allt sitt bistånd, att om möjligt är göra sin syster trolös emot Hjalmar. Hjalmar, som varit många år borta utan att låta höra det minsta af sig, kommer nu hem i ögonblicket, får veta Edlas fara af Angantyr, och far strax åter sin väg. Denna Hjalmar har sitt egit tragiska humör. Han reser bort igen, säger han,
På det nu Sigurd Sven må fritt få bjuda till.
Under det att Sigurd Sven bjuder till hos Edla, är Brynilda tröstlös öfver Atles gång igenom elden. Förtviflad att ej kunna beveka Sigurd Sven, och underrättad om hans kärlek för Edla, gör hon nu, hvad den naturliga billigheten föreskrifver en Hjeltinna och en Drottning som har en rival. Hon låter slå Edla i jern och bojor. Säj fröken, så tilltalar hon henne med en Drottnings upphöjda språk,