anseende till vänskapens, kan ej låna sig till detta hedersvärf. Han föreslår i stället den lindrigare och rättvisare utvägen, att bränna opp sin trogna väns skepp, och låta mörda hans följeslagare. Brynilda uttyder allt detta såsom undflykt af hans räddhåga, och vänder sig till Angantyr, af hvilken hon nu fordrar hämd på Sigurd Svens kallsinnighet. Angantyr begynner sitt svar med ett litet loftal öfver sin gamla trogna arm, som han visar Prinsessan, och hvarom han säger på ett för Brynildas egen tapperhet föga smickrande sätt:
Han har befäst er thron, som vinglat som ett spröt.
Brynilda ropar:
Ack stöt mig dermed ned, du trogna gubbe, stöt.
Angantyr svarar:
Nej, förr skall Sigurd Sven få känna'n i sitt hjerta.
Den gamla tappra armen fann likväl rådligt, att för denna gången välja vägen till hjertat genom ryggen. Han mördar den gudfruktiga prinsen i templet, under det han ligger i sin bön för altaret. Brynilda följer efter, och dödar sig med samma dolk.
Emellertid har Edlas hjerta begynt att så oförmärkt ömma för Sigurd Sven. Hon finner hos honom någonting förtjusande:
I ögon, tal och vett, i högvälborne seder.