allmänt tankesnille: hvarföre var han så långt under dem i tragedien? Derföre att gåfvan att rimma, äfven med qvickhet och inbillning, är någonting helt annat, än verklig talang för poesien; och derföre att tragedien utgör ännu ett särskilt slag deraf, som fordrar sina helt egna gåfvor, af känsla, bildning, djupt omdöme och sinneshöjd. Oaktadt allt delta har tragedien Brynilda några vackra ställen, som temligen rättfärdiga den stora verkan den gjorde i dess första nyhet, och äfven länge fortfor att bibehålla. Denna verkan var så ovanlig, att man nästan öfverallt lärde sig större delen deraf utantill, och att man äfven i flera enskilta samqväm gjorde sig ett utvaldt sällskapsnöje af dess uppförande. Ifrån teatern är den emellertid hänvist till mängden af de föråldrade försök, som den strängare granskningen icke mera tillåter att föreställas.
Komedien Styrbjörn, eller Den Afundsjuke, har undergått samma öde, kanhända med mindre rättvisa. Den är, som namnet redan utvisar, en karakters-pjes; förträfflig för sin tid, full af komisk kraft, och i många afseenden jemförlig med Molières och Holbergs bättre pjeser. Dalins lefvande och glädtiga inbillning hade här sitt rätta egentliga fält. Hans böjelse för satiren och
