beskaffenhet, att de kunna lifligen målas med artighetens små fina penseldrag. Se der hvarföre vi också nästan icke hafva några komedier, ock hvarföre det äkta komiska saltet, som icke mera finnes, måste ersättas så godt man kan, genom qvicka infall, tvetydigheter ock tokroliga misstag. Se der också, hvarföre konsten att vara aktör, som i fordna dagar förutsatte ett verkligt studium af menniskohjertat, nu för tiden föga består i annat än konsten att gå, stå och tala på teatern med ett visst otvunget skick. Men dessa allmänna betraktelser föra oss för långt ifrån Dalin. Återtagom berättelsen.
Ett stort antal strödda skaldestycken hade utom dessa större arbeten flutit från Dalins penna. Alla vittnade om ett rent hufvud och en naturlig, qvick och flytande skaldegåfva. Det var mycket i början af hans tid; men det var icke nog för slutet deraf, ännu mindre för den närvarande. En hufvudsaklig anmärkning dervid är den, att ibland hela detta stora antal mindre poesier, som kan under loppet af sin lefnad alstrat, nästan ingen enda finnes, som icke blifvit författad för en viss dag, ett visst tillfälle; och dessa tillfällen voro merendels bröllop, begrafningar eller namnsdagar. Nästan intet enda af dessa stycken finnes vara skrifvit öfver ett verkligen
