vanhedrade den. På sådant sätt förtärdes emellertid under ett nästan beständigt missbruk det första snille för vitterheten, som den svenska jorden ifrån så långa tider tillbaka framburit.
Man har ännu af Dalin början till en öfversättning af Addisons Cato. Det är märkvärdigt nog, att denna öfversättning synes af alla hans poetiska skrifter, (åtminstone i de första stroferna) mest närma sig intill sednare tiders upphöjdare skaldespråk. Men hans ära ännu mera än hans skaldekonst var nu på sin höjd; hans förtjenst var nu belönt, och hans ställning tillät honom icke mer att företaga vidlyftiga arbeten. De olyckliga partier dessutom, som vid våra Riksdagar sedan långt tillbaka täflat om öfverväldet, sträckte äfven till honom verkningarne af deras inbördes förföljelser. Af de samma Ständer, som för några Riksdagar sedan hade lemnat honom ett så hedrande vedermäle af nationens högaktning, dömdes han nu, på anledning af ett litet sarkastiskt skämt öfver oskickligheten af vårt då vanliga predikosätt, förlustig sitt embete som Kronprinsens informator, och förvistes för en tid ifrån hofvet, hvars sällskapsnöjen han gjort genom sitt umgänges behag, sin kännedom af verlden och sin lekande påfundsgåfva.