vunnen ära, söker likasom en frikännelse från sitt fel i deras under billigheten nedsatta värde.
Sådant har varit i all konst, all vitterhet, de första mästares ombytliga öde.
Dalin i Sverige, likasom den gamle Corneille i Frankrike, såg sig redan under sin lifstid öfverträffas i poetisk förtjenst; men ännu på långt när icke i ära och rykte. Likasom den franska skalden satte han länge, obekymrad, ett stort namn och den allmänna beundran mot några få kännares hemliga affällighet. Men dessas omdöme har slutligen (som alltid måste ske) blifvit allmänhetens. Tiden och jemförelsen hafva upptäckt hans brister, och man gör honom nu kanhända något mindre än rättvisa; försökom att jemt göra honom den.
Medgifvom att Dalins lätta, ofta intill högsta slapphet flytande verser, icke äro i poetisk skönhet jemförlige, hvarken med dem som redan på hans tid gjordes, eller gjorts sednare. Medgifvom att känslans högre rörelser, att stilens trollkraft icke var hans förtjenst. Måhända behöfs det ej att vara den förste bland svenske skalder, för att i dessa egenskaper långt öfverträffa honom. Man säger att uttrycket gör poeten: i det fallet var Dalin icke poet, eller var
