högst få af sednare tiders författare torde dela med honom.
Dalin, född närmare våra dagar, skulle ofelbart hafva täflat med alla i auktorlig förtjenst: men skulle hvar och en som hos oss i stil och smak verkligen öfverträffar honom, född på hans tid och i hans rum, också lika ofelbart hafva gjort samma oförgätliga epok i språkets, vitterhetens och den allmänna tankeodlingens historia? Denna enda jemförelse säger allt.
Glömmom då för ett ögonblick smakens, skrifartens, med ett ord, konstens högre fullkomlighet, lika så mycket tidens och mödans långsamma verk, som naturgåfvornas. Föreställom oss blott en man, som i kraft af sitt enda snille, ger åt sin nation nästan ett nytt språk, och den första likheten af en sann vitterhet; en man, som genom sina skrifter uppväcker en hel generations enstämmiga förtjusning; skapar, att jag så må säga, tankens, läsningens nöjen ibland ett folk, ännu föga vandt att njuta dem, och tillägger derigenom, ojemförligt mer än någon annan på hans tid, till massan af det allmänna förståndet: föreställom oss en sådan man, säger jag, lemnande framför sig alla sina föregångare långt öfverträffade, och efter sig ett namn, som under ett halft
