hvarigenom de för ögat och tanken beständigt skilja sig ifrån de öfriga, och likasom påminna om obehörigheten af deras bruk. Att ljudet k i en mängd antagna ord, till ex. kanon, kanal, klass, kontrast, kontrakt, kredit, kontor, kontant, kamrer, kansler, kalender, kaliber, ej låter teckna sig genom en annan ritning än det latinska c, efter orden äro ursprungligt främmande; denna ortografiska trosregel, inpreglad vid skrifboken, bibehåller sig sedermera genom omsorgen att ej synas i saknad af all främmande språkkunskap. En sådan omsorg är ej att lasta. Det är rätt snällt att veta hvarifrån ett ord härleder sig; men vårt eget språk har också sina fordringar af ordning och enstämmighet, som icke böra uppoffras åt begäret att visa denna lilla kunskap. Man borde besinna att det egentligen är ljudet, icke ritningen, som utgör det väsendtliga af ett bokstafstecken, och att behörigheten af det ena eller andra tecknet beror (så snart ordet är till allmänt bruk antagit) icke af det språks stafningsgrunder hvarifrån det är taget, utan af det språks hvar i det nyttjas. Det är helt säkert lika så förståndigt att skrifva direktion, prospekt, affekt, distrikt med k, ehuru de hafva c i deras latinska ursprung, som att skrifva med k betäckt af tectus, riktig af rectus, trakt af tractus, krita
Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/473
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30*
