trolla; roge (icke råge) af isländska ordet hreykia; storm (icke stårm) af isländska ordet stirma, flare; roffa (icke råffa) af rifs, rapina, hvarifrån roff eller rof, id qvod vi eripitur, och hvarifrån sedan de begge orden röfva eller roffa. Exemplen kunde till stort antal förökas.
Sådan är då, enligt språkgrund och efterdömen, den verkliga etymologiska lagen för bruket af å eller o i svenska stafningen. Men hvad särdeles förtjenar att beklagas, det är de lärdas egen lama eftergifvenhet för bruket och dess förvillelser. Alla prisa de enhälligt den etymologiska stafningsgrunden såsom den enda rätta; men nästan ingen af dem har vågat med fullkomlig trohet efterfölja den. Sjelfva vår stora Ihre, ehuru djupt han sökt i de etymologiska forngrunderna, stafvar likväl merendels efter bruket på sin tid, eller det från längre tid antagna. Således skrifver han t. ex. mått, måtto, med å, icke som det fordom rättare skrefs mott, motto, såsom ursprungligt af metta, mete, mez, mezzin, hvarifrån det fransyska mesure. Likaså låge, icke loge, (fordom loghe) fastän af luceo, ehuru isländskan har loge, anglo-sax. leg och engelsk. lowe. På samma sätt påla, icke pola, fastän af pul, labor. Ändteligen äfven på samma sätt hån, håna, fastän han sjelf erkänner att det efter etymologiska skäl
