Gens comme il faut.
A. Har ni länge vistats här i Wien, om jag får
fråga?
B. Alltför länge, alltför länge, min kära herre. Mina affärer sluta ej: det är förbannadt tröttsamt.
A. Ja, ja, ni leds. Det är med er som med mig; ni har ej tillfälle att se gens comme il faut.
B. Hvad är det för slag? Jag förstår intet Fransyskan.
A. Förstår ni intet Fransyskan? Gud bevars!
B. Ja, rasande plumpt! Jag inbillar mig dock, att dessa orden angå någon skillnad emellan menniskor. Jag hör dem brukas till höger och venster.
A. Så förhåller det sig. Homme comme il faut, gens comme il faut; dessa begge uttryck, min herre, utmärka allt hvad sammanlefnaden har fullkomligast i egenskaper, till skillnad från den stora rå myckenheten, som kallas på samma fina språk la canaille eller små-folket. Det ena slaget är till det andra som . . . likasom . . .