som sig bör, kunna de likväl, äfvensom fordom Englarne, affalla ifrån sin medskapade fullkomlighet, och sådant sker förnämligast genom tvenne fel: 1:o när de nedlåta sig ända till högaktning, vänskap, umgänglighet, förtrolighet, med förtjent folk af ringare härkomst; 2:o när det pedantiska begäret får hos dem insteg, att i talanger, kunskaper och verkliga förtjenster täfla med de lägre klasser af medborgare, som naturen skapat att slafva i allmänna beställningar, lärda eller vittra yrken, och det mera. Ser ni, min herre, då nedsättes högheten, den goda tonens ädla tanklöshet förloras, och anseendet får slutligen ingen annan måttstock, än den lumpna personliga förtjensten.
B. Ännu en enda fråga. Säg mig, hvad tror ni: skulle en stor man kunna vara en man som sig bör, en åmm kåmm i få, efter det äkta rätta begreppet derom?
A. Min herre; naturens fenomener äro otaliga, men detta, jag nekar ej dertill, skulle vara ett af de sällsammaste.
B. Jag har nu ingen vidare upplysning att begära, och jag är, som mig synes, fullkomligen underrättad. Det är sant, jag trodde att tidernas närvarande skick fordrade hos folk som sig bör en helt annan beskaffenhet, Det har synts mig,
