Anna. Underbart, när djefvulen talar sanning!
Gloster. Mera underbart, när Englar äro så ondsinta! Gudomliga mönster af qvinnofullkomlighet! Värdes tillstädja mig att för dessa pådiktade illgerningar få, vid stund och läglighet, försvara mig sjelf.
Anna. Vidtstinkande smitta af manlig styggelse! Värdes tillstädja mig att för dessa bevista illgerningar, vid stund och läglighet, få förbanna ditt förbannade sjelf!
Gloster. Skönare än någon tunga kan nämna dig! Unna mig ett tåligt ögonblick för att få ursäkta mig.
Anna. Vederstyggligare än något hjerta kan tänka dig! Du kan ej göra någon ursäkt antaglig, utom den att hänga dig sjelf.
Gloster. Genom en sådan förtviflan skulle jag anklaga mig sjelf.
Anna. Men genom din förtviflan skulle du finna ursäkt; sedan du på dig sjelf utöfvat en värdig hämd, för de ovärdiga mord du begått på andra.
Gloster. Säg, att jag ej dödade dem!
Anna. Ja så! Då äro de icke döda? Men döda äro de, djefla-träl! och genom din hand.
Gloster. Er man har icke jag slagit ihjel.
