Anna. Ja så! Då lefver han ännu.
Gloster. Nej, han är död, och föll för Edwards hand.
Anna. Du ljuger i halsen på din själ. Drottning Margareta såg ditt mordiska svärd rykande af hans blod: samma svärd som du en gång stötte emot hennes bröst, fastän dina bröder slogo spetsen till sida.
Gloster. Jag var uppretad af hennes smädliga tunga, som lade deras brott på mina obrottsliga skullror.
Anna. Du var uppretad af ditt blodiga sinne, som aldrig drömde om annat än slagterier. Slog du ej ihjel Konungen här?
Gloster. Jag medger det.
Anna. Du medger det, Piggsvin! Då medgifver också Gud, att du må bli fördömd för denna förbannade gerning. Åh! Han var älskvärd, mild och dygdig.
Gloster. Så mycket tjenligare för himmelens Konung, som nu har honom!
Anna. Han är i himmelen, der du aldrig skall komma.
Gloster. Derför täcke han mig, som skickade honom dit; ty han passade bättre för det stället än för jorden.
