medgifver, att vitterheten, åtminstone i sina allvarsamma produktioner, någonsin nedsänker sig.
Så långt förnuftsodlingen ingår i smakens fordringar, torde afvikelserna der i från kunna lämpligen innefattas i följande trenne klasser. Låtom oss lemna åt hvardera en kort uppmärksamhet.
Till den första deribland räknar jag, allt hvad som till större eller mindre del motsäger, antingen den allmänna logiska riktigheten, eller tidehvarfvets vundna och rådande upplysning. Ingen förebrår t. ex. Homerus och Virgilius deras gudasagor, ehuru med vår tids förnuft oförenliga. Thetis och Venus, som utrusta hvardera sin älskade son med präktiga vapen, voro hos dem inga fantastiska skapelser, jäfvade af den ringaste eftertanke. De voro tvertom efter dessa tiders begrepp både möjliga och troliga, och långt ifrån att förlöjliga deras sånger, prydde de och upphöjde dem. Det gifves deremot ingen, som icke skall finna, att t. ex. hos Milton, kanoner brukade i himmelen och emot andliga varelser; svärd hvarmed de klyfva hvarandra i två delar, utan att deraf följer hvarken smärta eller död; och Messias, som åker på en förfärlig stridsvagn genom himlen, och öfverändakastar i farten hela bataljoner af fiendtliga englar, — det gifves ingen, säger jag, åtminstone ingen oväldig läsare,
