alltid en viss positiv grad af tankeodling, redan långt upphöjd öfver råhetens och vildhetens tillstånd. Smak kan nemligen ej finnas, utan i och genom en ren och öfvad urskillning, som med hastig och säker blick inser det rätta och behöriga. Utan att således, till hvad man kallar god smak, den egentliga upplysningen alltid behöfver vara den högsta, behöfver åtminstone förnuftskulturen vara högt drifven till den del deraf, som utgöres af omdömets färdighet. I intet arbete som skall vinna smakens bifall kan omdömesgåfvans biträde någon minut umbäras. Är frågan om fantasiens skapelser, (hvilka nu för tiden så ensamt upphöjas) då, hvars kall är det, om ej omdömets, att styra inbillningskraften, och att, likasom machinisten bakom teaterscenen, regera synerna till afsigt och sammanhang? Åtskild från denna ledare, alstrar blotta inbillningen sällan annat, än vild mörja och missfoster. Fästes åter uppmärksamheten på de öfriga fordringarne till en god produktion i vitterheten, då blir det ännu alltid omdömesgåfvan, som vaksam och närvarande måste pröfva allt, vare sig efter de villkor som tillhöra sjelfva slaget, eller andra särskilta, men ej mindre gilltiga. Korteligen: utom det stora ohjelpliga felet, som består i brist på geni och talang, det vill säga, på skapande och
Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/60
Den här sidan har korrekturlästs
— 54 —
