styrkans söner tala om i sina skrifter, att nära lössen på hufvudet; att asa sig på ändan; att kläda en so i rosenrödt; hvilket allt, hos en del af vår läsande allmänhet, icke felat att gälla såsom prof af stor snillekraft. Men exempel äro förhatliga, säger man. Hållom oss då endast vid satserna.
Till sedeodlingens lag hör, att undfly först och främst det vämjeliga, det i fysisk och moralisk bemärkelse ohyggliga, och afskyvärda. Det gifves vissa föremål och befattningar i den lägre samfundslenaden, vissa syner af fysiskt lidande, vissa fasor af grof brottslighet, från hvilka en författares penna, om han äger en gnista smak, måste studsa tillbaka, lika som i verkligheten hvars och ens öga eller inbillning. Skulle nödvändigheten ålägga, att vidröra ämnen af denna natur, måste sådant ske på ett sätt och med termer, som mera hölja än aftäcka dem. De böra vid sådana tillfällen mera gifvas åt blotta tanken, än åt inbillningen; böra blott nämnas, icke målas, åtminstone då endast flyktigt halftecknas, utan färgor och fulländning. Med ett ord: inbillningen bör ej tillåtas, att finna ett slags njutning deri. Orsaken är klar: allt nöje funnit, äfven i blotta naturhärmningen af det fysiskt eller moraliskt
