Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs
— 59 —

vederstyggliga, närmar sig intill en förminskad afsky derföre.

Till sede-odlingens fordran hör, för lika orsaker, också att undvika, det fast ej vämjeliga och afsky värda, dock rå, grofva, låga, plumpa i språk, uttryck, liknelser, vare sig i scener ur sammanlefnaden, eller i sjelfva den sinnesförfattning, som vanligen bestämmer hvad man kallar skribentens ton. De skäl hvarmed man trott sig ursäkta dessa fel emot smaken, hafva varit tre: större påstådd styrka och sinneskraft, större natursanning, och någon gång en viss rolighet. Men hvar och en finner, att kraften, styrkan, förutsätta lika så litet en grof tamp, i moralisk bemärkelse, som en grof klump, eller rå massa i fysisk; att natursanningen kan vara af två slag, nemligen både låg och ädel, och är föröfrigt icke författarens hufvudändamål, som den är målarns. Hon är hos den förre blott medlet till det större förnuftsändamålet: ett förädlande sinnesnöje. Man frågar aldrig vid målarns taflor, men deremot alltid vid författarns: hvartill denna? Ett bevis, att den förra uppfyllt sitt ändamål genom naturhärmningen, icke den sednare. Föreställningen af hvad naturen eller samhällslefnaden har skönt, ädelt, rörande, uppfyller således omedelbarligen skribentens ändamål, men icke så