till ämnen för större konstarbeten, visar derigenom, att han verkligen finner ett visst nöje i sjelfva saken, i sjelfva det låga och oädla: ett nöje oförenligt med sedeodlingen, och följakteligen med den allmänna goda smaken.
Till klassen af låg rolighet hör burlesken, hvarunder jag förstår allt slags pusserlighet, den må ligga i ämnet, i uttrycket, eller i kontrasten som uppkommer af en hög ton, brukad i ett lägre ämne. Sådan är hos sjelfva Boileau perukmakarns episod i le Lutrin; sådan vår bekanta Boråsiad (annars full af sannt geni), emedan satiren är i dem blott och endast grining, utan något slags förnuftsvärdig åsyftning. Men sådana äro ej, man akte sig att förstå mig så illa, Byxorna (af Kellgren), Käring-Sagan, Den snåla Presten, Äreporten, Biographien, Min Salig Hustru m. fl. Det är här åter den verkliga satiren som håller penslarna; som målar, det är sant, groteska figurer; men under filosofiens ögon och till odlingens tydliga ändamål.
Till denna klass må räknas slutligen ett slags jollerton, som begynt vinna insteg i några af våra berättande skaldestycken. Jollret är grace när det är kort, och har någon fin liflig åsyftning. Det är osmaklighet, när det ligger blott i ordvalet, när det öfversvämmar stilen, vänder tanken
