allmänna omdömet, eller en publik scen af löjlighet; begge lika oförenliga med den verkliga sedeodlingens, och derföre med den allmänna smakens lagar. I smärre ämnen eller grader äro öfverdriften, affektationen, blott estetiska osmakligheter; höra i så måtto under konstodlingens dom, och hafva föga eller intet förhållande till sedeodlingen. På det sättet blir skarpsinnigheten gräl, styrkan krystning, förtjusningen blind fart, prydligheten blomsterprål, vänskapligheten romanspråk, ömheten platt sötma o. s. v. Låtom oss nu komma till detta tredje föremål för smakens lagar, nemligen:
Konst-odlingen.
Att förnufts- och sede-odlingen utgöra en oumbärlig grundval till denna, har redan blifvit visadt, likväl äro de ej det samma med den. Det gifves nemligen i all vitterhet vissa lagar, som föreskrifvas af förnufts- och sedevärde i allmänhet, och vissa andra, som höra ensamt till sjelfva konsten och de särskilta slagen deraf. När Horatius t. ex. säger:
”Inlåt aldrig en Gud, om ej knutens lösning är värdig
Gudarnas hand” —
