så är detta en regel för skådespelet, hämtad från ett vettigt omdöme i allmänhet, och således hörande till allmänna förnuftsodlingen; men då han nyss förut sagt:
”I fem akter, ej fler, ej heller färre, må fabeln
Träda på skådningens ban, om den vill förblifva der framgent”
Och då han tillägger:
”Och stäng den fjerde personen från samtal”[1];
då utgöra dessa lagar deremot helt och hållit blotta konstläror, utan omedelbart sammanhang med den allmänna förnufts-odlingen. Man kan betrakta särskilt och för sig sjelfva, både dennas fordringar och äfven sedeodlingens, men ej konstodlingens på lika sätt; emedan i denna sistnämda ingå alltid de begge förra, och kunna ej deri saknas, utan en vidrig verkan, stridande mot sjelfva ändamålet.
Konst-odlingen utgör ettt vigtigt ämne; men det myckna som derom är skrifvit, tillåter mig att vara desto kortare. Med undantag af några förberedande läror, torde dess föremål kunna bestämmas till egentligen följande, neml.: 1:o slagen af vitterhet med deras särskilta lagar, samt
- ↑ Ars Poetica. Adlerbeths öfversättning.