— 81 —
alldeles intet vara skaldekonst. Jag är tvertom öfvertygad, att äfven i blotta målningen af den verkliga naturen, vare sig till dess yttre skådesyner och händelsespel, eller till sinneskänslans inre rörelser, ja till och med i det lifliga harmoniska uttrycket af ett upphöjdt förnufts läror, ligger nödvändigt mycken sann skaldekonst. Boileau, Racine, Pope, Voltaire skulle annars näppeligen vara stora poeter, och det lära de väl dock förblifva hädanefter, som intill våra dagar, oaktadt alla nyare motsägelser.
På lika sätt måste jag äfven tillstå, att min tanke om sjelfva diktens natur föga instämmer med den nu för tiden gångbara meningen derom. Poetisk dikt (särdeles den högre och allvarsamma) var fordom det samma som trodd, åtminstone trolig sak eller händelse, åtskild ifrån verklig sak eller händelse genom en föga väsendtlig gräns. Deremot synes man nu mera anse dikten i allmänhet, af hvilket slag den må vara, för ingenting annat, än hvad den i ordet lyder, fiktion, tom luftskapelse, det vill säga, hvad hvar och en väl vet att det ej fins; och om det ej heller kan finnas, blir fiktionen derigenom i mångas tanke så mycket mera poetisk. På detta sätt, likasom redan i förhand öfverens med läsaren om den
