Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/88

Den här sidan har korrekturlästs

— 82 —

poetiska diktens afgjorda tomhet på sanning, och nästan lika ringa behof af möjlighet, öfverlemnar man sig utan hinder åt alla fantasiens utsväfningar, och begynner att sätta poesien i deras större och större ytterlighet, likasom man begynt att sätta den poetiska stilen i ett mer och mer tillkonstladt bildspråk, hvarest ingenting mera uttryckes enkelt och naturligen, utan allt förblommeradt och liknelsevis. Hvad som ej utgör ett kaos af allegoriska bilder, utan all fråga om förenlighet dem emellan, och hvarunder man likasom i gåtor måste länge söka meningen, kallas af några ej för poetiskt språk, utan rimmad prosa. På lika sätt vill man ej heller hålla för verklig poesi, hvad som ej i diktskapelse öfverspringer sunda begrepp och möjlig naturordning. Man betraktar sig i poesien såsom stadd uti inbillningens rike, der hon ensam råder, och har rätt att bjuda oinskränkt. Det är ej der fråga, påstås det, om förnuftslagar, sanning, möjlighet, utan om nya syner och verldar för fantasien. Det vore annars ej fiktion, diktkonst, med ett ord sagdt, icke poesi, tänker man.

Nej, svaras mig: icke romantisk åtmistone, sådan hon måste vara nu för tiden om hon vill tagas emot. Jag skall ej begära en sträng räkning för meningen af detta ord, som blifvit (man förlåte mig) ett af den nya litteraturens