— 87 —
Ännu några år lefde denne, och dog helgon. Han fick sin graf i det Kongl. kapellet, som snart beryktades för mirakel af helt egen märkvärdighet. Såsom relik efter den helige skräddarn förvarades nemligen länge hans så kallade syring, som till alla frommas uppbyggelse befann sig försedd med underkraften, att genom blotta påsättningen på fingrarna hota de svåraste kartnaglar.” — Se der sagan, gören, något stort Snille, nu ett romantiskt poem deraf.
Men lemnom skämtets udd, säger Kellgren; och det är sant, att allvaret är bättre. Jag återkommer dertill, och vill förklara mig med uppriktighet. Man förgudar inbillningsgåfvan; det är ej underligt: hon har i sanning någonting gudomligt. Man kan henne förutan hvarken tänka eller verka, och det är genom henne ensamt, som vi äge hela vår tillvarelse. Tänk er t. ex., på ett af våra lysande skådespel, hvarest dekorationernas om vexling, kostymernas rikedom, handlingens intresse, aktörernas talang och en liten brokig verld omkring er af sorlande åskådare, upptaga och sysselsätta edra sinnen. Tänk er derefter, i ett enda ögonblick, alla ljusen utsläckta och hvartenda ljud tystnande. Sådan vore utan inbillningsgåfvan, den djupa tomhet hvari vi skulle försänkas, så ofta de yttre föremålen undanrycktes oss.