— 91 —
saglystnaden häftar likasom arfsynden vid menniskosinnet. Bakom den allvarligaste panna sitter ofta barnet ännu hemligen qvar, och förlustar sig härligen åt undertingen i den lumpnaste diktsaga. Men man missräkne sig ej härpå. Förnuftet och den bättre tidsandan låta ej för lång tid insöfva sig. De uppvakna snart igen, och hvad sker då? Man beundrar talangen om den finnes, och föraktar orimligheten.
Detta i allmänhet och till företal. Jag vill nu försöka, att under något bestämdare synpunkter uppfatta mitt ämne: den poetiska dikten i sin brukliga underbarlighet, med dertill hörande apparat af ovanliga varelser och äfventyr.
I alla tider har detta skaldeslag varit med stor benägenhet omfattadt af menniskosinnet, och af liflig verkan derpå. Derifrån sjelfva fabeldiktens, sjelfva leksagans behag och begärlighet, oaktadt dess litet barnsliga natur, och ehuru vi fullkomligt väl inse hela flärden och overkligheten deraf. Emellertid kan man dock ej tvifla, att ju den underbara dikten både ägt friare utrymme, och kunnat frambringa större effekter i okunnighetens fordna dagar, då ingenting hölls för otroligt, än sedan upplysningen nu mera skämt bort barnfröjden, och gjort all verklig illusion nästan omöjlig. Deraf synes följa, att den underbara
