ett politiskt poem, stäldt till det skeppet, som år 1234 förde Comte de Brienne till Konstantinopel.
Jactes et genus et nomen inutile,
säger poeten. Scilicet, säger uttolkaren, cum diceretur navis Græca, navis regia, navis Imperatoris Romaniæ. Odet till Fuscus, som slutar sålunda:
Pone sub curru nimium propinqui
Solis, in terra domibus negata:
Dulce ridentem Lalagen amabo,
Dulce loquentem.
innehåller, enligt Pater Hardouins mening, ingen ting annat, än ett loftal öfver Kristendomen. Hans ord äro: Pone me, Christe, inquit vates (hoc enim est, Fusce); Pone me sub alterutra Zona,frigida, torridave: ubique meam cantabo Lalagen, hoc est, Pietatem amabo cum hilaritate conjunctam.
Men den märkligaste af alla denna lärda mans förklaringar, är den af det berömda Odet till Mæcenas, hvari Horatius temligen oblygsamt skillrar sig sjelf i flygten till odödligheten, och lofvar sig alla folkslags framdeles beundran:
Non usitata, non tenui ferar
Penna biformis per liquidum aethera
Vates: &c. — Prosopopoeïa hæc est,
säger Hardouin, Christi triumphantis, et Judæos alloquentis statim ac resurrexit — hvarefter han vidare utlägger skaldens ord på följande sätt: Vere biformis;
