förutsatt afseende på allmänt förnuft, ändamål och sammanhang. De hafva rätt desse sednare, att allt sant snille måste dömmas efter styrkan af sina verkningar på menniskosinnet, och bestå i deras ovanlighet; men deras motsägare hafva ej mindre rätt deri, att allt sant snille måste också behålla naturen af sant och rent förstånd; likasom vid all försköning af menniskoverk, redbarheten, nyttan, det väsendtliga värdet måste, om ej blifva större derigenom, åtminstone ej alldeles försvinna. Förena dessas visare pröfning med de förres starkare sinneslyftning eller rikare skapelser, och deraf skall uppkomma det begrepp om snille, som i alla tider skall blifva det rätta: förståndet, känslan, bildningskraften, i gemensam uppflygt lyftande eller styrande hvarandra.
Det gifves någre lycklige författare, danade till detta kall af naturen likasom med en särskilt sorgfällighet; några gynnade själar, som med den rikaste bildningsgåfva och den lifligaste känsla förena den sällsynta förmågan, att alltid behålla samma omdömets klarhet, samma lugn i eftertanken. Man skall finna, att denna säkrare styrka sällan tillfallit andra, än dessa urskiljande, betänksamma sinnen, hos hvilka snillet hämtat sin näring från bekantskapen med förstånds- och naturverldens redbara föremål, i stället för att söka
