underkastat alla hennes olika föremål en och samma form af sträng vettenskaplig behandling; användt till detta ändamål svårare och svårare klyftigheter, och derigenom, ifrån hvad filosofien åtminstone kunde vara, en öfvertygande undervisning, gjort henne, i många delar, om det uttrycket må nyttjas, till en särskilt konstlära för skolan och dess ordensmän.
Skulle någon finna denna mening om den demonstrativa filosofien löslig och förolämpande, låne han deråt blott ett kort eftersinnande. Hvad vore bevisning i sin rätta fullkomliga bemärkelse, så snart nemligen den angår verkliga föremål, och icke inskränkes såsom vanligen till blotta begrepp och mätningen af deras innehåll? Månne annat, än uppdagandet af det evidenta sammanhanget emellan en saks existens eller beskaffenhet och de naturgrunder, hvaraf någondera på ett nödvändigt sätt förorsakas? All bevisning, som angår ting i sig sjelfva, vare sig sinnliga eller osinnliga, skulle då i sin rätta fullkomlighet utgöra en verklig naturupptäckt om sjelfva tingen, huru de till existens eller egenskaper åstadkommas och förorsakas. Neka vi hos tingen i sig sjelfva (som några filosofer göra) detta förhållande af orsak och verkning, så förfaller efter nyssnämda begrepp om bevisning all fråga derom. Antaga vi åter med Hume
