kaussal-förhållandet såsom vår enda kunskapsgrund i fråga om tingen och deras natur, så betänke man huru långt vår kännedom deraf sträcker sig inom sjelfva det sinnliga natur-loppet. Veta vi ens huru det tillgår, att ett klot, som kastas, framdrifver ett annat? eller hafva vi kunnat, i något enda fall, ännu framtränga till detta innersta samband emellan orsak och verkan, som skulle utgöra sjelfva bevisningsgrunden? Huru kan då i denna mening någon bevisning af oss ägas? och hvad ännu vore mera förundransvärdt, huru skulle den kunna sträckas äfven till ämnen utom gränsen af all möjlig erfarenhet?
Medgifvom, att det icke heller varit i denna mening, som bevisningen blifvit vanligen tagen. Så mycket mer beropar man sig deremot på ett annat slag deraf, grundadt, som det påstås, i förnuftets egen natur, och på gilltigheten af dess allmänna lagar. Men utan att inlåta oss i den vidlyftiga pröfningen häraf, anmärkom endast, att blotta förnuftsgåfvan kommer af och genom sig sjelf till ingen kunskap. Den måste alltid begynna från någonting gifvet i erfarenheten, och kan i sina slutsatser ej hinna längre, än till hvad i detta gifna innehålles eller deraf följer. Således innehålles till exempel redan i erfarenheten af tingens uppkomst och förvandlingar begreppet om